Halvmaran. I brist på Cykelvasa och nedstämd över att det inte blev något av den var jag tvungen att använda min laddade energi till något annat. Eftersom jag ska springa Å-stadsloppet här i Örebro på lördag var jag helt enkelt tvungen att få ett ordentligt löppass i kroppen för att få kännedom om hur den fungerar. Så istället för att cykla min sedvanliga Bockhammarsrunda på drygt två mil grusväg sprang jag den i ett par slitna gamla löparskor som stod i garaget i Skinnsberg.

Jag förstod redan innan att det skulle bli smärtsamt, både eftersom skorna säkert är runt 8-10 år gamla och att jag aldrig tidigare sprungit längre än drygt en mil i stöten. Men jag var beredd på det och fokuserad på att ta mig runt.

Mamma passade på att klippa gräsmattan i Bockhammar vid stugorna och kunde då köra “bakvägen” och lämna av en flaska vatten vid Gäddtjärn efter kanske sju kilometer. Vattnet satt fint och drygt första milen till Bockhammar flöt riktigt bra där mer vätska intogs tillsammans med en risifrutti. Det var en nödvändig pause på ett par, tre minuter ungefär.

Den sista milen hem blev riktigt tung. Fötterna började värka på flera ställen, jag kände att blåsor började bränna men det värsta var smärtan i höger hålfot, eller vad det nu heter. Mitt under foten. Trötta fötter och även vanlig utmattning gjorde att jag var tvungen att gå en hel del mellan kilometer 12 och 17. Det gick riktigt segt. Jag hade tur att mamma kom ikapp mig med bilen efter gräsklippningen och kunde servera mer vatten för det gav verkligen energi och de sista kilometrarna hem efter det flöt hyffsat bra.

Jag vet inte exakt hur lång den här rundan blev men runt 21-23 kilometer ungefär. Klockan stannade på 2 timmar och 16 minuter, en tid som jag utan problem kan få under 2 timmar med rätt skor och ett par mil till i kroppen. Det bör nästan kunna gå att plocka Å-stadsloppet i helgen på under två timmar tror jag. Om nu fötterna hinner återhämta sig.