Nu har jag varit i garaget i flera timmar och cykeln är i toppskick, allt utom bakhjulet. Jag har vetat att det varit lite vint en längre tid men något måste ha hänt när jag cyklade full fräs genom skogen från gamla vattentornet till cykelvägen mot gamla Masbo tidigare i veckan när jag tog en genväg. Bakhjulet är så vint nu att jag inte kan få bakbromsen att spela med över huvud taget. Det går inte att justera bromsklossarna när hjulet wobblar centimetrar åt sidorna. SKIT. Varför märkte jag inte det här tidigare? Varför fixar jag med cykeln kvällen innan Cykelvasan? Det är jag som gör som alltid, ute i sista minuten. Egentligen är jag inte förvånad. Jag måste vända det här mönstret någon gång.

Jag var så sjukt taggad för det här loppet, att göra en riktigt bra tid som jag har tränat för. Men det här går inte. Köpa nytt bakhjul är inte det lättaste en söndagkväll, inte heller att få hjälp med justering om det nu skulle gå att fixa hjulet över huvud taget. Köpa ett helt nytt bakjul på plats vid starten i Sälen kanske, men ska jag åka 35 mil eller vad det nu är och hoppas på att det finns bakhjul att köpa vid starten? Eller få hjälp med att fixa till det. Nja. Det var min spontana tanke men kändes sedan bara dumt. Det här är så bittert så det finns inte.

Efter funderingar fram och tillbaka nu den senate timmen och med stöd av mamma så dök ett alternativ upp. Finnmarksturen. Jag lägger ned Cykelvasan nu och kör Finnmarksturen den 29 augusti istället. Det är ett hårdare lopp. Längre och mer terräng. Riktigt synd att missa premiären av Cykelvasan men det här känns ändå rätt bra, ett alternativ. Självklart tecknade jag ingen försäkring för att få tillbaka tusenlappen som anmälningen kostade, men samtidigt är det här ingen ekonomisk fråga. Det är BARA BITTERT.